OCKUPANTERNA

Vänstervindar från Danmark blåser in över Skåne.
Från plakat och slagord till bensinbomber och rånarluvor.
Aktivismen byter skepnad.

utpekade_kap1_borgendorr

– En dag sa en i gänget: Fan, nu går vi och tar det här huset!

Mats är 21 år och har precis flyttat till Malmö. Under våren 1990 tillbringar han mycket av sin tid på kaféet Svarta katten där stadens anarkister samlas och anordnar fester, konserter och politiska diskussioner.
– Vi var ett gäng som kallade oss för ”Pöblen” och vi hängde runt en del vid den här tiden. En dag berättade en i gänget att de hade tagit sig in i ett rivningshus, säger Mats.

Stadens politiker och polis är tagna på sängen. Aldrig tidigare hade ett hus ockuperats i Malmö.

Ockupanterna ville skapa en fristad inspirerade av liknande aktioner i Christiania och Amsterdam. Huset på Ringgatan 7 vid Värnhem döptes till Borgen.

Ringgatan 7 markerad på kartan.

Ringgatan 7 markerad på kartan. Karta: CartoDB.com

Att leva utanför samhällets normer i ett kollektiv var något som lockade Mats.
Under två månader hade han flyttat runt och bytt adress 18 gånger.
Mats beslutade sig för att testa en ny form av boende och livsstil och flyttade in i Borgen.

Flera av ockupanterna var hantverkare och i Borgen byggdes det nya saker efter hand.
– Det fanns saker att göra hela tiden, berättar Mats.

Karin, då 22 år, kombinerade vanligt arbete och ockupationslivet. Tidigare hade hon bott i ockuperade hus runtom i Sverige, Danmark och Tyskland. Under sin tid i Borgen arbetade hon som fritidsledare.
– Jag kände starkt att jag inte ville bo ensam i en lägenhet. Jag ville välja hur och med vilka människor jag skulle bo med och inte bara bo i ett vanligt hyreshus, säger Karin.

Runt 25 personer var mer eller mindre fast boende i huset under de sex månaderna som huset var ockuperat. Både Karin och Mats talar om Borgen som en plats för gemenskap och kreativitet – ett kollektiv för fritänkare.

I Borgen fanns det dock personer med en mer romantisk syn på våld än Karin och Mats.
– Det fanns flera som hade en militant attityd, det var uppenbart. Skulle polisen komma så skulle flera försvara sig och då kunde man råka illa ut. Sen var det ju upp till var och en att göra någonting, säger Mats.

Karin berättar att under en period fanns det ett så kallat ”molotovkök” – en plats där några ockupanter tillverkade brandbomber som skulle användas i en eventuell polisräd.
– Det var väldigt mycket snack om våld från deras sida men jag tror aldrig att någon av oss trodde att de faktiskt skulle göra det, säger hon.
– Jag personligen skulle nog aldrig våga kasta en brandbomb, bara om det gällde livet eller mina barn.

När väl polisen slog till mot Borgen gjorde varken Mats eller Karin motstånd.
De berättar om att deras tillhörigheter förstördes och att ockupationen var deras sista:
– För mig var Borgen bara ett steg i en sex-sju årig politisk resa. Ockupationen var mitt avslut i att försöka påverka samhället. Jag hade provat allt kände jag, säger Mats.

För Karin hade Borgen en annan betydelse.
– Borgen var med och formade mig, säger hon.
– Jag står för allting, och skulle göra om det även i dag om jag inte hade familj. Nu är jag äldre, men jag förstår mitt 20-åriga jag.

Fotnot: Mats och Karin är fingerade namn.

—————

Att ockupanterna skulle ut ansåg både politikerna och polisen. När det skulle ske rådde det skilda meningar om.
– Vi tar det när det är dags sa jag till Christina Wessling. Jag lämnade givetvis inga tidsuppgifter till henne.

Hans Wranghult var i början av 1990-talet länspolismästare i Malmö. När han tänker tillbaka på ockupationen minns han inte alla detaljer, men han kommer väl ihåg trycket från lokalpolitiker, i synnerhet från det socialdemokratiska bostadskommunalrådet Christina Wessling.
– Jag förstår inte att det kunde ta sån tid. Att lita på polisen var som att luta sig mot en tyggardin, säger Christina Wessling.

Hon ville att ockupanterna skulle lämna fastigheten så fort som möjligt. Rädslan fanns för att deras vistelse där skulle inspirera fler till att göra samma sak.

I hopp om att diskutera fram en lösning med ungdomarna besökte hon Borgen den 14 maj.
– Jag var rätt kaxig inför besöket vill jag minnas. Varför kunde de inte bara ställa sig i bostadskön som alla andra? Vad är det här för fasoner?

Tillsammans med sin politiska sekreterare hade hon tagit fram papper på alla lediga lägenheter som fanns i Malmö. Trots bristen på billiga bostäder fanns det bättre sätt att lösa det på än att ockupera hus ansåg Christina Wessling.

Besöket gick dock inte som de hade tänkt sig. Stämningen var hotfull och de maskerade ockupanterna hade bestämt sig för att stanna.
– Bara att ta sig dit var ett äventyr. De ville inte komma ut till oss på gatan så vi fick klättra in över en mur till dem. Jag lider av svindel så jag var jätterädd.

Christina Wessling berättar att hon insåg ganska snabbt att diskussionen aldrig skulle leda någonstans. Ockupanterna eftersökte möjligheten till ett kollektivt boende utanför samhällets lagar och normer.
– Jag tänkte att nu får Wranghult och kompani göra något. Jag bedömde att detta var ett polisärende.

Hans Wranghult hade inte bråttom. Av taktiska skäl valde polisen att vänta. Polisen hoppades på att ockupanterna skulle tröttna så att polisen skulle slippa använda våld.
– Vi försökte förklara att det är ju inget intresse som kränks här. Ja det är ett rivningshus som står där. Låt dem hållas, låt oss göra förberedelserna. Det är klart vi kunde hafsat iväg och gjort en snabbinsats men med en stor risk att det skulle misslyckas, säger Hans Wranghult.
– I allt polisarbete är det ju en strävan att undvika våld. En del tror ju att polisen är så glad i att ta till våld, men det är precis tvärtom.

Debatten om ockupanterna blossade upp i media.

Den politiska oppositionen hävdade att det var Christina Wesslings ansvar att driva ut ockupanterna.

Christina Wessling berättar att en moderat politiker uttryckte sitt missnöje över hennes agerande genom att i radio berätta att hon borde sättas fast vid en skampåle på Stortorget och bespottas.
– Jag vet inte hur jag skulle ha kunnat driva ut dem när inte ens polisen var tillräckligt förberedda, säger Christina Wessling.

Den långa väntan fick henne att tappa förtroendet för polisen:
– Först hände ingenting, sen hände ingenting och sen hände ingenting.

Efter ett halvår hände det.

Tidigt en novembermorgon väcktes Christina Wessling av att telefonen ringde. Hans Wranghults röst hördes på andra sidan luren.

—————

Hundraåttiosju dagar. Så länge har ockupanterna hållit Borgen utan någon polisiär insats. Många malmöbor undrar varför. Trots trycket utifrån spelar länspolismästare Hans Wranghult fortsatt cool.
– Det är inte ovanligt att polisen håller sig avvaktande en tid, säger han till tidningen iDAG den 15 november.

Han vet dock något som de flesta andra malmöiter inte känner till. Sedan dag ett av ockupationen har polisen förberett sig på en stormning – spanare har kartlagt ockupanternas rörelsemönster, specialutrustning har köpts in till en kostnad av drygt en miljon kronor, och ett 40-tal poliser har specialtränats i största hemlighet under två månader.

I morgon kan mycket gå fel. I morgon kan Hans Wranghult förlora sitt jobb. I morgon kan ockupationen vara över.

I två månader övade polisen på en ödegård i Revingehed och i ett tomt hus i Limhamn. Allt skedde i största hemlighet, poliserna transporterades till övningarna i civila kläder och specialchartrade bussar. Ute på gården i Revingehed blev de instruerade av experter från danska polisen. Danskarna uppmanade de 40-tal poliserna som handplockats till operationen att kasta molotov-cocktails på varandra och sedan släcka branden på sin kollega.

I två månader övade polisen på en ödegård i Revingehed och i ett tomt hus i Limhamn. Allt skedde i största hemlighet, poliserna transporterades till övningarna i civila kläder och specialchartrade bussar. Ute på gården i Revingehed blev de instruerade av experter från danska polisen. Danskarna uppmanade de 40-tal poliser som handplockats till operationen att kasta molotov-cocktails på varandra och sedan släcka branden på sin kollega.

————–

Klockan närmar sig fyra på fredagsmorgonen den 16 november. Skyfallet smattrar mot plåten som ockupanterna har spikat upp för fönstren. På Värnhemstorget är det folktomt, men lugnet bryts när tre truckar rullar in på Ringgatan.

Plötsligt är hela kvarteret avspärrat av polis.

Ingen släpps in eller ut.

Polisens närvaro överraskar dock inte ockupanterna inne i Borgen. Tvärtom.

De har fått tips om polisens tillslag från en ung redigerare som sett morgonens tidning. Inne i Borgen lyssnar ockupanterna även på polisradion, men ingenting hörs denna morgon. Det gör dem allt säkrare på att det är nu det händer.

Vaktposterna fylls på en efter en. Molotov-cocktails radas upp vid fönstren. Slangbellor spänns, laddade med muttrar och skruvar.

04:07

De tre truckarna hissar upp containrar mot fasaden. I dem finns de 40 specialtränade poliserna som slår sig in genom de barrikaderade fönstren. Från en närliggande byggnad ser polisens spanare hur brandbomber regnar ner från Borgen mot de tre containrarna. I polisrapporten beskriver senare kriminalspanare även hur ”en porslinssak, typ toalettstol” kastas ned från byggnaden. Brandbomberna och toalettstolen stoppar dock inte polisen.

Allting går snabbt. Spridda skrik hörs genom huset när polisen övermannar ockupanterna. Klockan 04:10 stormar polisen in i rum fem på den fjärde våningen. I rummet finns en 16-årig tjej, hon är yngst i huset. Bredvid henne står en 19-årig kille från Sovjetunionen. Han har flytt sitt hemland och bara befunnit sig i Borgen i två veckor. Nu står han öga mot öga med svensk polis.

Framför honom står tre brandbomber uppradade på fönsterkarmen, bakom honom brinner ett stearinljus på ett bord.

”Lägg dig ner på golvet!”, befaller en polis.

Pojken står kvar vid fönstret och brandbomberna. I nästa sekund rusar polisen med sin sköld mot pojken som flyger in i väggen och han får ett antal batongslag mot sina ben.

Flickan försöker göra motstånd med ett järnrör men slagen blockeras av polisens sköld, och även hon ligger strax på mage med buntband runt hand- och fotleder.

Planritning över våning 4 i Borgen. I rum fem: Pojken (nr.1), flickan (nr.2) och inrusande polis (nr. 3.) foto: Polisen/Malmö Stadsarkiv

Planritning över våning 4 i Borgen. I rum fem: Pojken (nr.1), flickan (nr.2) och inrusande polis (nr. 3.) Foto: Polisen/Malmö Stadsarkiv

04:52

29 personer är gripna.

Från huset faller inte längre brandbomber ner mot gatan utan ockupanternas banderoller som polisen klipper ner en efter en.

Sex månaders ockupation är över.


—————

Det rycker i Hans Wranghults smilband när han får se en tidningsartikel från den 17 november 1990 med rubriken ”VÄLOLJAD MANÖVER GICK HEM”. Det har snart gått 25 år sedan den där regniga fredagsmorgonen då ockupanternas tid på Ringgatan 7 var över.
– Det är inte varje dag man får sådana recensioner, säger han.

Under åttiotalet var Hans Wranghult bland annat chef för kriminalpolisen i Stockholm och ledde tillsammans med Hans Holmér Palmegruppen från 1986 till 1987.

Under åttiotalet var Hans Wranghult bland annat chef för kriminalpolisen i Stockholm och ledde tillsammans med Hans Holmér Palmegruppen från 1986 till 1987.

Det fanns uppgifter om att ockupanterna sålde sprit illegalt och flera polisanmälningar hade gjorts mot dem. Varför ingrep inte polisen tidigare?
– Ja vi visste om att de sålde sprit, men man tror ju kanske att när det uppstår en brottslig handling så ska polisen omedelbart ingripa. Nu är det ju inte så, för det kan finnas ett större intresse som är övergripande och därför måste man ibland skjuta upp saker för att man ska säkerställa det större intresset.

Hans Wranghult berättar att polisens strävan är att behandla alla människor lika under samma förutsättningar.
– Man ska inte ingripa hårdare mot någon grupp på den politiska skalan än mot andra. Det man ska bedöma är vad de ställer till med och vad som är olagligt i detta. Politiska uppfattningar om i princip allt får man ha i Sverige.

Dagen efter stormningen revs Borgen. Det skulle dröja över 15 år innan tomten bebyggdes igen.

—————

Kort efter att polisen går in i Borgen på hösten 1990 börjar nationalistiska 30 novemberföreningen i Lund att förbereda sig för nästa års firande av Karl XII.

Både föreningen och polisen vet att det kommer bli stökigt. Fackeltåget kommer att bestå av invandringsskeptiker, patrioter och uttalade nazister. Utsträckta högerarmar och svastikor. Sådant drar till sig uppmärksamhet. Motstånd.

1991 ska 184 poliser hantera situationen, som fram till 30 november får allt större sprängkraft.

utpekade_kap1_nydemokrati

Bert Karlsson och Ian Wachtmeister poserar efter valet 1991. Deras parti Ny Demokrati rider på en våg av främlingsfientlighet och röstas in i riksdagen. Samma år bildas nazistiska organisationen Vitt ariskt motstånd och under loppet av drygt två år attackeras ett 50-tal flyktingförläggningar runt om i Sverige med brandbomber och sprängladdningar. Foto: TT

Samtidigt härdas motståndet.

Ickevåldet som använts under tidigare 30 november-marscher har inte haft någon effekt, och många inom vänsterrörelsen tycker att det inte finns mycket till rörelse kvar.

Erfarenheter från demonstrationer i Tyskland och förstärkningen av aktivister från den danska ockupationsrörelsen öppnar för en ny metod. ”Hårt mot hårt” som en aktivist säger i boken ”30 november – Slaget om Lund” av Johan Bries och Andrés Brink Pinto.

Motdemonstranternas barrikader stoppar både polis och nazister. Slaget om Lund är vunnet och den autonoma vänstern har skaffat sig nya metoder och ett helt nytt ansikte.

Ockupationen av bostadshuset Borgen 1990 förändrade Sveriges bild av vänsteraktivism för alltid.

Måns Ljungstedt är sociolog på Södertörns högskola och har studerat protestaktivitet i Europa.
– Ockupationen av Borgen är ett exempel på hur unga aktivister höjer militansnivån. Det är i den stunden den mer anarkistiska prägeln sattes, säger han.

Han beskriver hur den danska ockupantrörelsen blomstrade under 1980-talet och en vänsterideologi som var mer militant växte fram. Samtidigt påbörjade skånska ungdomar ett ideologiskt utbyte med danska aktivister. De möttes i det ockuperade ungdomshuset på Jagtvej 69 i Köpenhamn som var en samlingspunkt där politisk aktivism, icke-kommersiell kultur och direktdemokrati fungerade som verksamhetens kärna.

Konsekvensen blev att svenska aktivister tog efter de mer antifascistiska rörelserna, det var då Antifascistisk aktion bildades.
– Afa grundades inte i Sverige utan fanns redan under 1930-talets Tyskland och fungerade som en motpol mot den rådande nationalsocialismen. Rörelsen växte sig stark igen under 1980-talets DDR och England. Det är ur den vågen svenska Afa har anammat sin förståelse av antirasism, säger Måns Ljungstedt.

—————

– Det hade inte fötts en militant rörelse om det funnits en bredare vänster, säger journalisten Mathias Wåg. Separatismen hade dött ut. De manifestationer som fanns var väldigt stora men alltid reaktiva, det antifascistiska arbetet var inte långsiktigt.
– En nationell rörelse blev väldigt våldsam.

Han borde veta. Han var med i början på 1990-talet, bland annat som delaktig i Antifascistisk aktion (Afa), och har sedan dess granskat den radikala högern.

Afa var en av de organiserade formerna av motstånd som växte fram. 1993 grundades den svenska avdelningen och anslöt till sina holländska och tyska kollegor. Deras mål: att bekämpa den förtryckande makten.

För de radikala aktivisterna var bekämpningen av fascister och nazister bara början, en utgångspunkt för en större kamp. Eller som det står i Afa:s miniplattform: ”tillsammans mot rasism, sexism, kapitalism och homofobi”.

utpekade_kap1_afamanifest

Utdrag från Afa:s plattform, som finns att läsa på deras hemsida.

Med en så bred avsiktsförklaring kunde man fånga upp stora delar av en splittrad vänsterkant.

Med en ideologi som handlade om ”mot” snarare än ”för” gick det fort att gå direkt till handling.

I en aktivitetsguide som togs fram 2004 fanns handfasta råd för hur medlemmarna skulle planera och utföra en aktion. Som att alltid ha plan B under en blockad och att alltid ha med sig förband om ”nazisterna” skulle gå till attack.

Utdrag från Afa:s aktivitetsguide från 2004, som inte längre finns på organisationens hemsidan. Markeringen är redaktionens egen.

Utdrag från Afa:s aktivitetsguide från 2004, som inte längre finns på organisationens hemsidan. Markeringen är redaktionens egen.

Här reflekterar de också kring sina egna metoder.

”Våldet i sig är inte målet, men vi kan använda våld för att nå våra mål … Militansen innebär också att vi för en kompromisslös kamp, där vi själva bestämmer vad som är rätt och fel.”

—————

Nu som då kan vem som helst starta en lokal Afa-avdelning, med full handlingsfrihet, och i dag är organisationen mer ett paraply än något annat. Aktivister, poliser, politiker – alla är de överens om att Afa tillsammans med andra grupper på den yttersta vänsterkanten flyter in i varandra. Aktivisterna räknar sig till många olika grupper samtidigt.

Uppdraget att peka ut vilka som gör vad är därför näst intill omöjligt.

Det märks inte minst på hur aktivisterna själva reagerar på hur omvärlden beskriver dem och deras metoder.

—————

Kapitel 2 – Aktivisterna

”Jag skulle kunna dö för det här”